Det känns som att just rädslan kring förlossningen har lagt sig lite sedan första barnet. Jag förtränger det inte på samma sätt längre. Nu är jag redo rent mentalt, och det känns liksom inte lika jobbigt att prata om det. Det kommer att ske, och det är ca två månader (mer eller mindre) kvar innan det är dags. Två långa månader, samtidigt två väldigt korta månader. Även att man är mitt i det och att man ena stunden tycker att dagarna segar sig fram, så rullar det på i bra fart ändå. När jag tänker efter så känns det som att det var igår vi plussade med lillan, och inom loppet av några veckor så är hon här.

Så, vad är det som skrämmer mig?! Smärtan. Ja, jo det är klart att det kommer göra sjukt jävla ont. Och jag kommer säkert ligga där och skrika att här skall det minsann inte födas några barn. Och jag kommer med största sannorlikhet tala om att jag inte alls har någon lust med det här längre, och vilja åka hem istället. I smärtans hetta menar jag då. Jag gillar inte att ha ont, vem sjutton gör det liksom?! Att man kan få smärtstillande hjälpmedel är något som jag kommer ta till när jag känner att jag inte klarar mer. Lustgasen och epiduralen var mina bästa vänner under värkarbetet när jag väntade lilleman.

Sedan kommer vi till det här med att inte kunna ha kontrollen längre. Jag är väldigt mycket utav en kontrollmänniska. Inte så att jag kontrollerar den jag lever tillsammans med, mina vänner eller familj. Absolut inte! Men jag vill känna att jag har kontroll på läget. Vad som händer, hur, var och när. Jag gillar inte förändringar, har aldrig gjort. Att inte veta är det absolut värsta jag vet. Okunskap och ovisshet. Det är viktigt att jag som blivande mamma känner att jag är delaktig i alla beslut som tas. Fysiskt och psykiskt. Därför vill jag vara bra påläst, lyssna och vara förberedd. För tro mig mina vänner, det finns vissa situationer jag är livrädd för under förlossningen.

Tanken på att något skulle gå fel under själva förlossningen. Om något går fel och det händer saker över våra huvuden som vi inte kan påverka, utan tvingas hänga med utan att ha någon som helst kontroll. Att känna mig i underläge. Att hamna i ett läge som riskerar både mitt och vårat kommande barns liv. Där våran hälsa står på spel. Eller att behöva göra ett urakut kejsarsnitt för att hjärtljuden försvunnit, man blir sövd och bebisen är ute.
Paniken, tänker jag. Jag är duktig på att måla upp olika skräckscenarion framför mig, dra förhastade slutsatser och oroa mig alldeles för mycket i onödan. Sådant skapar bara en massa huvudvärk och onödiga påfrestningar på psyket. Därför är det viktigt att jag lär mig att släppa kontrollen och våga lita på personalen som är med oss i denna stora stund. Att dem berättar, peppar och hjälper.

Sedan är jag enormt rädd för att spricka, ett stort orosmoln då jag kom undan med endast två stygn invärtes/utvärtes med lilleman. Därför är just det här med att lita på personalen så himla viktigt. Att dem talar om när det är okej att krysta och när jag bör hålla tillbaka för att undvika bristningar i underlivet. Och det här med att bajsa på mig, det är nog det minsta jag oroar mig för. Det finns hjälpmedel även för sånt, så som lavemang. Bra skit! Men när du väl ligger där och krystar fram det lilla livet, som just där och just då kan upplevas som att bajsa en vattenmelon så har varken en tanke på vare sig kiss, blod, bajs och annat gojs. Det var inte direkt så att jag frågade heller, I don't wanna know. Det viktigaste är att mitt älskade barn är vid liv och att det går så sabbt och smärtfritt som möjligt.

Så, för att sammanfatta det hela lite kort. Jag är nog inte så rädd för själva smärtan, det finns hjälpmedel. Men det är just dessa små och stora orosmoment, att inte ha kontrollen om något går fel, att spricka till månen och tillbaka och att känna mig i underläge och utelämnad. Hua...nu får dessa två månader gärna gå med rasande fart, så att vi kan lägga detta eländiga bakom oss. Ett nytt kapitell i våra liv, och ett väldigt efterlängtat sådant ♥