Med handen i chipsskålen och en kopp te framför Teen mom 2. Jag är nästan lite små chockad över hur lättsövda barnen var ikväll, inte nog med det så har lilla fröken knappat legat vid bröstet förutom nu ikväll innan läggdags. Jag vill verkligen be om ursäkt för mitt gnälliga inlägg igår, intalar mig själv att det var tröttheten som talade. Någon undrade såklart vart min man befinner sig mitt i det hela?! Då vill jag vara noga med att poängtera att han gör sitt yttersta för att vara så delaktig som möjligt. Vi hjälps åt att trösta, avleda och finnas till trots att känslan av otillräcklighet tar vid. Vad jag däremot saknar är hans förståelse för mina känslor, hur jag upplever dagarna och mina tankarna kring allt som sker i våran nya vardag. Det har varit ett enormt tufft år, självklart kommer jag inte att skriva om detta här för det är ingenting som angår någon annan än oss som familj. Men min blogg ser jag som en bra plats att få ventilera, dela med mig och få ett perspektiv på mina tankar och ord.