Nu har det gått nästan en hel vecka sedan vi började trappa ned på amningen ordentligt. Jag sitter här med blandade känslor, vet inte riktigt vad jag ska känna. Vi har ammat i 17 månader på dagen, en mycket längre tid än vad jag trodde att vi skulle amma med tanke på att Elias tvärvägrade bröstet redan efter 3 månader. Vi var ganska tydliga redan från början med att vi skulle få låta våra barn få amma så länge dem själva velat och så länge det har fungerat, vilket jag tycker att det har gjort. Vi eller (jag) har inte sett det som givet att man skall sluta amma vid ett års ålder. Jag har velat amma länge av hälsomässiga skäl och av emotionella skäl. Jag har både älskat och hatat amningen. Det är väl inte förens nu på slutet som jag har varit rent utav frustrerad, trött och deprimerad. Många och långa vakna nätter har tagit ut sin rätt och i samband med förskolestarten så beslutade vi oss för att avsluta detta kapitel. 

 

Under den senaste veckan har jag gjort ett försök med att sluta dagamma, och det har peppar peppar tag i trä, faktist fungerat hyffsat bra. Vi fortsätter att nattamma, om än lite kortare amningsstunder än innan vilket jag ser som ett gott tecken. Men det är kvällarna som är jobbigast, att vägra henne bröstet när hon "behöver" det som allra mest. Det gör ont i hela mig och jag känner mig som världshistoriens sämsta mamma. Det där hjärtskärande gråtet och när tårarna forsar ned längst hennes runda små kinder likt en flod. Jag går sönder inombords och jag kan ingenting göra mer än att hålla om henne så hårt jag kan och trösta med mina försäkrande ord om hur mycket jag älskar denna lilla lilla människa. Medveten om att jag måste fullfölja det jag har påbörjat ger mig känslan att jag stjälper henne mer än hjälper henne. Jag vet att jag inte får tänka så, men jag har ingen att vända mig till. Ingen att prata med, ingen som stöttar mig i denna fruktansvärt jobbiga period. Jag står verkligen helt ensam i detta, ensam är inte alltid stark. Känner att jag bara måste få skriva detta, jag är som en tickande bomb i väntan på att få explodera. En vacker dag när detta är över så kanske jag gör det! Tills dess måste jag låtsas vara stark, om inte annat för min älskade lilla dotter. Bara fortsätta finnas till även om jag för tillfället inte står som högst prioriterad på favvolistan just nu. Det är tufft, men det här klarar vi. Det lovar jag dig min lilla älskling!