Det här med att jag och min finaste råkar i luven på varandra här hemma, är knappast något ovanligt. Och det var precis det som hände igår. Jag kände mig sårad och markerade där efter, tog min kudde, lade mig ute på soffan och simply cried my eyes out. Om det finns någon som kan få mig att bli så ledsen, arg, lycklig och irriterad på samma gång så är det min andra hälft. Varje gång försöker jag hålla masken och spela iskall. Ni vet så iskall som man kan vara efter ett stort bråk?! Men ännu en gång, som alla andra gånger föll jag i garv där han stod och bönade och bad att jag skulle komma tillbaka till sängen. Han pussade, kramade, masserade, hoppade, skämtade tills han slutligen bar mig från soffan till sängen.

Våran kärlek till varandra är ett tecken på att vi faktist klarar oss igenom precis vad som helst. Och det finns absolut ingen människa på jorden som jag älskar och avgudar mer.

Här hemma ska vi strax göra oss i ordning för att sedan åka och storhandla. Lite senare tar vi pendeln ut till sollis, jag och lillskruttis och hälsar på mamma. Mys! Men först ska den lilla få sig ett ordentligt bad, ungen luktar allt annat än hallonbåt.