Kvällen innan tvåårsdagen
Tänk att i morgon blir min älskade lilla dotter 2 år. Vart tog tiden vägen?! Att vi i detta nu, för snart två år sedan låg där på BB och väntade på att få träffa den ljuvligaste utav skapelse vi någonsin skådat. Klockan 00:36 den 12:e maj föddes våran dotter, 3498g och 52cm kärlek. Lika makalöst, ofattbart och så fantastiskt häftigt att det var just hon som låg där inne, att det var just hon som skulle komma till oss. Så otroligt älskad redan från första stund!
Kvällen har jag ägnat åt att slå in de sista presenterna, lite nytt till garderoben och en pippi cirkus bl.a. Dock får firandet vänta tills sena eftermiddagen då jag måste vara på jobbet redan vid åtta i morgon. Pappan i familjen jobbar kväll, så typiskt! Huvudsaken är att jag får krama på och bara finnas där på hennes dag.
Meja 2 år
Idag vankades kalas för vår minsting i familjen. Lika obegripligt varje gång när tanken slår en att hon faktist fyller två år, TVÅ ÅR!! Dock blev det en sådan där dag då jag lät stressen ta över, och där med blev inte dekorationerna riktigt vad jag hade tänkt mig från början. Nåja, ganska så fint blev det ändå och födelsedagsbarnet gick det inte heller någon större nöd på. I bakväg så hann jag med att baka det mesta själv, chokladbollar, kärleksmums, browniemuffins och sist men inte minst marschmallows doppade i vit choklad sprinklat med strössel. Tårtan beställde vi från Royal cake of sweden, så fantastiskt fina tårtor att man nästan smäller av!
Kalaset var för hela min familj och R's familj. Lunch, fika lek och bus blev det ett par timmar, presentöppning också såklart. Meja fick så himla mycket fint, tusen tuuusen TACK!! Dagen i det stora hela har varit ganska så intensiv, men ändå så roligt att få träffa alla vilket inte sker så väldigt ofta i våran familj. Ord känns överflödiga, men jag är så löjligt tacksam för alla fina människor vi och våra barn har runt omkring oss. Jag vet inte vad vi hade tagit oss till utan dem!
Båda barnen slocknade som stockar någong gång kring 21-tiden, medans jag och min bättre hälft slängde benen på soffan framför reprisen av Ack Värmland på Tv4play. Kändes som ett ganska så bra avslut på kvällen.
Förbaskade krupp!
När ska den försvinna? Natten till igår insjuknade våran lilla Meja åter igen i den förbaskade krupphostan, som aldrig tycks vilja lämna hennes lilla lilla kropp ifred. Det är tredje gången som hon åker på detta inom loppet utav sex månader. Natten till idag slog även febern till, så vi har varvat hostdämpande (Lepheton) med alvedon för att göra det så komfortabelt för henne som möjligt. Idag har hon fått vara hemma med pappa medans jag har varit iväg och jobbat ett par timmar. Meja har inte blivit bättre idag, snarare sämre och hostar snart sönder sig själv. Jag nojjar mig mest över vilken påverkan hostan samt medicineringen har på henne invändigt. Har övervägt tanken att låta henne undersökas mer grundligt för att se om det inte rör sig om en allergi eller mildare variant av astma?! Har någon utav er med barn erfarenhet utav detta, och hur har ni gått till väga. Känner mig så otroligt maktlös som inte kan göra mer än att underlätta för stunden. Mammas älskade lilla hjärtegull, för dig gör jag allt och mer därtill!
Liten lucia
Det här med att få mina barn att stå framför kameran, är som att lära en gammal hund att sitta. Jag har mutat, jag har sjungit och försökt distrahera med allt möjligt utan någon vidare framgång. När Meja stortjöt för sjuttioelfte gången den här morgonen gav jag upp.
Idag vankas luciafirande på barnens förskola, Mejas absolut första. Eftersom att det råder fotoförbud så ville jag passa på att knäppa några bilder redan nu. Blir en mysig eftermiddag tillsammans med familjen innan pappan sticker ut på julfest med jobbet.
BVC & 18 månaders kontroll
I förmiddags var vi iväg till BVC för 18-månaders kontroll, jag och Meja. Med en vikt på 10,980g och en längd på 85cm, jisses! Det förklarar varför vi redan börjat smyga in på storlek 92. Fullt "godkänn" i alla moment, dock fick vi en ny tid för vaccin då smittorisken är stor då storebror ligger hemma med vattkoppor. Ingen är gladare än jag, för det här med sprutor är verkligen inte min grej!
Efter besöket tog vi en snabb sväng in på Tempo och köpte med oss lite go'frukost innan vi satte oss på bussen hemåt. Båda barnen har tagit sig en välbehövlig eftermiddags-vila, skall passa på att göra detsamma. Vattkoppor är verkligen ingenting jag önskar någon, inte ens min värsta fiende. Det värker i varenda liten centimeter i min kropp att se mitt älskade barn såhär. Fy sjutton alltså!!
När det är dags att sluta amma...
Nu har det gått nästan en hel vecka sedan vi började trappa ned på amningen ordentligt. Jag sitter här med blandade känslor, vet inte riktigt vad jag ska känna. Vi har ammat i 17 månader på dagen, en mycket längre tid än vad jag trodde att vi skulle amma med tanke på att Elias tvärvägrade bröstet redan efter 3 månader. Vi var ganska tydliga redan från början med att vi skulle få låta våra barn få amma så länge dem själva velat och så länge det har fungerat, vilket jag tycker att det har gjort. Vi eller (jag) har inte sett det som givet att man skall sluta amma vid ett års ålder. Jag har velat amma länge av hälsomässiga skäl och av emotionella skäl. Jag har både älskat och hatat amningen. Det är väl inte förens nu på slutet som jag har varit rent utav frustrerad, trött och deprimerad. Många och långa vakna nätter har tagit ut sin rätt och i samband med förskolestarten så beslutade vi oss för att avsluta detta kapitel.
Under den senaste veckan har jag gjort ett försök med att sluta dagamma, och det har peppar peppar tag i trä, faktist fungerat hyffsat bra. Vi fortsätter att nattamma, om än lite kortare amningsstunder än innan vilket jag ser som ett gott tecken. Men det är kvällarna som är jobbigast, att vägra henne bröstet när hon "behöver" det som allra mest. Det gör ont i hela mig och jag känner mig som världshistoriens sämsta mamma. Det där hjärtskärande gråtet och när tårarna forsar ned längst hennes runda små kinder likt en flod. Jag går sönder inombords och jag kan ingenting göra mer än att hålla om henne så hårt jag kan och trösta med mina försäkrande ord om hur mycket jag älskar denna lilla lilla människa. Medveten om att jag måste fullfölja det jag har påbörjat ger mig känslan att jag stjälper henne mer än hjälper henne. Jag vet att jag inte får tänka så, men jag har ingen att vända mig till. Ingen att prata med, ingen som stöttar mig i denna fruktansvärt jobbiga period. Jag står verkligen helt ensam i detta, ensam är inte alltid stark. Känner att jag bara måste få skriva detta, jag är som en tickande bomb i väntan på att få explodera. En vacker dag när detta är över så kanske jag gör det! Tills dess måste jag låtsas vara stark, om inte annat för min älskade lilla dotter. Bara fortsätta finnas till även om jag för tillfället inte står som högst prioriterad på favvolistan just nu. Det är tufft, men det här klarar vi. Det lovar jag dig min lilla älskling!
Prima ballerina
Alltså, det här med barnkläder är ju verkligen så himla kul. När jag väntade Meja lovade jag mig själv att aldrig klä min dotter i puttinuttigt fluffigt rosa och vollangkjolar och tyll. Ja, ni ser ju själva hur det gick med den saken. Med Meja har jag verkligen tagit ut svängarna till fullo, kanske för att jag aldrig hade möjligheten med Elias som liten.
Igår kom jag över den mest ljuvliga lilla tyllkjol jag någonsin skådat inne på Cubus barnavdelning. Och till rabatterat pris, a must have helt enkelt. Bodyn även den från Cubus, Strumpbyxor från Kappahl, väst från Lindex och sneakers från Nike. Sötare onge får man ju leta efter, mammas lilla docka!
Go Donuts!
Det har blivit mycket nytt i garderoben till Meja under den senaste tiden. Men i ärlighetens namn så drar hon iväg på både längd och bredd, och vi måste fylla på allt eftersom. Sedan att jag är helt hooked på barnkläder gör inte saken bättre. Det här ljuvliga setet kommer från H&M. Älskar de små detaljerna, särskillt knapparna i bak.
Har nu under förmiddagen rensat, sorterat, sålt och slängt en hel drös med kläder. Dröjer väl inte länge tills det är dags att fylla på igen.
Mejas 1-års kalas!
Igår var det så äntligen dags för Mejas allra första släkt/barnkalas, som vi har gått och längtat! Kalaset var för både min släkt och R's släkt, samt för vårat härliga lilla mammagäng (Frida, Sofia och barnen dvs.) Jag har grejjat, pysslat och planerat inför detta i snart en månadstid. Nog för att Meja är på tok för liten än för att minnas denna dag. Men jag känner som så, att när hon blir lite större kan blicka tillbaka i fotoalbumet och känna att hennes mammas och pappa verkligen investerat i tid, omtanke och kärlek för att just hennes dag skulle bli så lyckad som den blev. Dock fick jag tänka om lite vad gällde dekorationerna, då vi aldrig fick tag i något helium till ballongerna. Men vi löste det hela och det blev ju ganska så fint ändå.
Eftersom vi bor trångt i våran lilla tvåa på 58kvm, så valde vi att ha öppet hus under dagen. Himla smidigt om jag får säga det själv. Min pappa hade lagt ner kropp och själ på den fantastiskt goda smörgåstårtan, medans min fina mamma slängt ihop en super smarrig pastasallad med kyckling, bacon och soltorkade tomater. R's familj stod för dessert, och jag själv för alla godsaker i fikahörnan ovan. Jag tror inte att någon lämnade vårat hem hungrig, alla var snarare proppmätta! Tårtan beställde vi från ett bageri i närheten utav där vi bor, och jag kan inte säga mer än att jag saknar ord. Det var nästan lite sorgligt att behöva skära i den, Meja moffade i sig tårta för glatta livet. Hjärtat slog dubbla slag och fällde väl en tår eller två, tanken slog mig plötsligt att min lilla bebis faktist inte är någon lite bebis längre. Är det klokt att den här lilla tjejen fyller 1 år i morgon?! Vart tog tiden vägen, jag kan omöjligt förstå?!
Jag vill verkligen tacka alla från djupet av våra hjärtan som kom och förgyllde denna dag med så otroligt mycket kärlek och glädje. Och Meja tackar för alla fantastiskt fina presenter, lovar att dessa kommer att användas flitigt!!
