Ni vet de där stunderna när man inser hur skört livet kan vara?! Från att ha mått helt okej, inga kräkningar och inget illamående insjuknade Elias sent igår kväll i enorm smärta i båda öronen. Tänkte först att det kunde vara en pågående öroninflammation och funderade inte så mycket mer över det. Gav honom en dos med alvedon för att sedan låta honom somna om. 

 

Långt in på småtimmarna vaknade jag upp av att Elias gråter hysteriskt och tar sig för öronen. Han vrider och vänder sig i princip utav smärtor, ligger och håller om honom och känner hur paniken inom mig bara växer sig större. Kan inte sova, det är nästan så att jag får tvinga mig själv då jag ska upp igen om bara ett par timmar. Efter en minst sagt orolig natt och morgon, bokade jag en akuttid på VC som i sin tur resulterade i att Elias rusades in till KS med ilfart. Suspekt rodnad och misstänkt blödning bakom trumhinnan, ja..resten förstår ni säkert själva?! Rädslan och paniken som uppstår i undersökningsrummet gick nästan att ta på. 

 

Efter en helkropps bedömning utav professionella läkare inne på KS närakut kunde man genast utesluta den påståendet till misstanke om en ev blödning samt frakturi samband med gårdagens fallolycka på förskolan. Diagnosen blev istället en pågående infektion i samband med förkylningsvirus och hemskickad med alvedon och smärtstillande. Tack gode gud! Jag har då aldrig i mitt 27 åriga liv varit så orolig, är så tacksam för livet att jag knappt vet vart jag skall ta vägen. Om än mer tacksam för att rätt personer infann sig på rätt plats i rätt tid. Jag har hädanefter lärt mig livets läxa, sök vård fortast möjligt och undvik att gå runt och ha is i magen. Utgången i det här fallet hade kunde ha varit betydligt värre! 

 

Vill passa på att tacka för allt stöd och alla fina ord som har trillat in per telefon, sms och andra sociala medier under dagens gång. All kärlek till er! PUSS!

 

 

 

Vi startade dagen med en rejäl sovmorgon och klev inte upp förens någon gång kring halv tio-tiden. Elias är inne på sin 4:e dag med vattkoppor, och kulmen för denna sjjukdom ser ut att vara nådd. Jag upplever det näsatan som att det är som värst på dag 3. Med respekt för min kära son så väljer jag att inte visa ansiktet så som tillståndet är just nu, det är för plågsamt! Jag vill mest ge en översikt hur illa det har varit de senaste dagarna, också för att kunna gå tillbaka och minnas och reflektera över tiden som varit. 

 

Elias påminner mycket om mig själv som barn, när jag ser på honom ser jag mig själv. Jag var alltid väldigt orolig som liten, ogillade förändringar inte bara kroppsligt men också förändringar i tillvaron. Mina föräldrar var ständigt tvugna att förklara, upprepa och förklara lite till för att försäkra mig om att allting blir bra. Helst skulle dagarna vara schemalagda och gärna efter punkt och pricka. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är likadan idag. Förändringar är fortfarande inget som står högst upp på min prioriteringslista, jag tycker inte om att ha mina dagar oplanerade. Jag avskyr sista minuten planeringar eller när jag skall befinna mig på en plats eller adress som jag inte hittar till. Elias är exakt likadan och det gör mig både frustrerad och många gånger full i flin. 

 

Vid 4-års ålder är man tillräckligt medveten för att förstå vad det är som händer, och det är precis det jag vill komma till. Sedan Elias insjuknade i vattkoppor så har han varit extremt medveten inte bara om sjukdomen men också om de kroppsliga förändringarna som medföljer. Och det har verkligen inte varit någon positiv upplevelse, snarare tvärtom. Han blir så fruktansvärt rädd, så rädd att han liksom försvinner in i sig själv. Han blir stundvis okontaktbar samtidigt som han gråter och skriker hejdlöst. Det är så otroligt frustrerande för mig som mamma att inte kunna hjälpa mitt eget barn, mer än att trösta och finnas till. 

 

Idag ser han i allafall ut att ha piggat på sig ordentligt. Så pass att han ville att jag skulle ta bild på kopporna och efteråt satte vi oss ner och jag lät honom titta på bilderna. Jag upplever att han på så sätt får en uppfattning om vad det är som händer. Han tycker nästan att det är lite spännande, så länge det är på bild. Han är fortfatande inte komfortabel nog att visa sig utan kläder, och då får det vara så.  Lite luddigt inlägg kanske, men det är så mycket tankar och funderingar som far omkring och hjärnverksamheten går på högvarv dessa dagar.

 

I morgon väntar BVC och 18 månaders kontroll för lillsnos. Känner mig lite små nervös inför vaccinationen eftersom pappan i familjen får stanna hemma med storebror. Jag antar att det bara är att bita ihop och försöka se glad ut. 

 

Idag väntade en ny synundersökning på BVC för våran 4-åring. Det var stor skillnad upp emot första undersökningen som gick käpp rätt åt skogen. Den här gången var han verkligen koncentrerad och man såg hur ögonen verkligen jobbade där han satt med en lapp för ena ögat. Kändes så himla skönt att vi kan lägga detta bakom oss nu, jag har nämligen gått och gruvat mig inför en eventuell remiss till optikern. Särskillt med vetskapen om hur kass syn vi har på båda sidor av familjen. Detta firade vi såklart med mysfrukost på donken följt utav förmiddagsfika hemma hos svärisarna. Jag såg ingen som helst anledning att lämna Elias på förskolan eftersom att jag ändå hämtar honom så tidigt. 

 

På våran förskola har dem som regel att barnen skall vara lämnade inom en viss tid, om det inte finns särskilld anledning till sen ankomst.  Och jag har verkligen full förståelse för det, så därmed har Elias fått vara hemma och mysa med mamma och lillasyster idag. Med så få dagar kvar utav denna mammaledighet så vill jag verkligen ta vara på varje stund jag får med barnen. Jag blir lipig av bara tanken över att vi snart kommer att vara åtskillda och inte alls ha samma tid för varandra som innan. Fy alltså! 

 

Annars så har vi bara slappat i soffan framför teven större delen utav eftermiddagen. Jag har varit sådär oförskämt trött hela dagen. Så snart barnen har lagt sig för natten skall jag ta tag i vad som liknar ett sjunde världskrig här hemma. Yay!

Dagens besök på BVC gick hur bra som helst. Jag blir alltid sådär löjligt glad och harmonisk varje gång vi kommer dit. Det är liksom en så enormt stort att få se ens barn växa upp och utvecklas från små spädgrisar till små människor med egna tankar och känslor. Just dessa små besök är en viktig stund, föräldrar och barn emellan. Jag blir lipig av bara tanken! 

 

Hur som helst så började vi besöket med att väga och mäta. Idag med en vikt på 16kg och med en längd på 103cm, han har då ökat 2kg och dragit iväg med hela 5cm sedan senaste besöket. Känns skönt att han äntligen ligger på normalkurvan och inte under med två kanaler. 

 

Vi pratade också om huruvida vi skall fortsätta utesluta allt som kan tänkas innehålla vitt mjöl, så som pasta, vitt bröd, vetebröd m.m. Elias har nämligen lidit av svåra förstoppningar där vi fått åka in akut för lavemang och många vakna nätter med kramper. Så nu kör vi på fullkorn och mycket fibrer samt litervis med vätska för att driva på. Jag hoppas verkligen att detta skall funka så att vi slipper eländet! 

 

Annars så fixade Elias 4-års kontrollen galant. Allt förutom syntestet som vi fick en ny tid för. Jag vet inte om han bara var okoncentrerad och larvade sig då han bara verkade gissa sig igenom bokstäverna. Därför får vi komma tillbaka redan efter semestern tidigt på morgonen när synen är utvilad. Ibland kan många intryck under dagen vara ganska avgörande för huruvida barn koncentrerar sig eller ej. Dock har jag varit lite orolig för synen framförallt då han ofta vill stå framför teven istället för att sitta i soffan. Ipaden gärna upptryckt i nyllet och telefonen likaså. Vi får helt enkelt vänta och se. 

 

Elias fick ett klistermärke och sedan tog vi oss ner på stan för lite shopping och mjukglass. Barnen sover nu gott i sina sängar och jag skall nog göra detsamma om ett litet tag. 

 

Så har vi avverkat ännu en födelsedag, Elias 4-års kalas som gick av stapeln under sena fredagseftermiddagen. Men den här gången med endast släkten på pappans sida. Vi kände att det blev så himla intensivt sist vi bjöd in till kalas, så istället delade vi upp firandet. Fredagen här ute i Södertälje och lördagen ute hos min mamma. Nog för att det blev två ganska så intensiva dagar ändå, men ack en så nöjd liten födelsedagskille. Dagen till ära ställe jag mig till att baka citron cupcakes samt en somrig kladdkaka med grädde och färska jordgubbar. Lägg även märke till de söta muffinsformarna som jag istället fyllde med popcorn. Barnens farmor var gullig och bidrog med en himmelskt god creme caramel. Inte nog med det, så hade barnens faster ställt sig till att baka helt underbara små petit chouxs. 

 

Elias fick såklart också en massa fina presenter, TACK!! Hela kvällen for han omkring på sin nya sparkcykel som han har önskat sig så länge. Och den helt fantastiskt fina bondgården med alla söta djur i trä skall vi inte tala om. Vi avrundade sedan kvällen med tårta som födelsedagsbarnet själv fått välja ut. Ännu en gång, tack alla som närvarade och förgyllde denna dag. Ännu en fantastisk dag att lägga på minnet.