Vi startade dagen med en rejäl sovmorgon och klev inte upp förens någon gång kring halv tio-tiden. Elias är inne på sin 4:e dag med vattkoppor, och kulmen för denna sjjukdom ser ut att vara nådd. Jag upplever det näsatan som att det är som värst på dag 3. Med respekt för min kära son så väljer jag att inte visa ansiktet så som tillståndet är just nu, det är för plågsamt! Jag vill mest ge en översikt hur illa det har varit de senaste dagarna, också för att kunna gå tillbaka och minnas och reflektera över tiden som varit. 

 

Elias påminner mycket om mig själv som barn, när jag ser på honom ser jag mig själv. Jag var alltid väldigt orolig som liten, ogillade förändringar inte bara kroppsligt men också förändringar i tillvaron. Mina föräldrar var ständigt tvugna att förklara, upprepa och förklara lite till för att försäkra mig om att allting blir bra. Helst skulle dagarna vara schemalagda och gärna efter punkt och pricka. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är likadan idag. Förändringar är fortfarande inget som står högst upp på min prioriteringslista, jag tycker inte om att ha mina dagar oplanerade. Jag avskyr sista minuten planeringar eller när jag skall befinna mig på en plats eller adress som jag inte hittar till. Elias är exakt likadan och det gör mig både frustrerad och många gånger full i flin. 

 

Vid 4-års ålder är man tillräckligt medveten för att förstå vad det är som händer, och det är precis det jag vill komma till. Sedan Elias insjuknade i vattkoppor så har han varit extremt medveten inte bara om sjukdomen men också om de kroppsliga förändringarna som medföljer. Och det har verkligen inte varit någon positiv upplevelse, snarare tvärtom. Han blir så fruktansvärt rädd, så rädd att han liksom försvinner in i sig själv. Han blir stundvis okontaktbar samtidigt som han gråter och skriker hejdlöst. Det är så otroligt frustrerande för mig som mamma att inte kunna hjälpa mitt eget barn, mer än att trösta och finnas till. 

 

Idag ser han i allafall ut att ha piggat på sig ordentligt. Så pass att han ville att jag skulle ta bild på kopporna och efteråt satte vi oss ner och jag lät honom titta på bilderna. Jag upplever att han på så sätt får en uppfattning om vad det är som händer. Han tycker nästan att det är lite spännande, så länge det är på bild. Han är fortfatande inte komfortabel nog att visa sig utan kläder, och då får det vara så.  Lite luddigt inlägg kanske, men det är så mycket tankar och funderingar som far omkring och hjärnverksamheten går på högvarv dessa dagar.