Hej vänner! 

Jag vet att det är lite glest mellan uppdateringarna just nu, men vi försöker verkligen ta vara på dygnets alla vakna timmar så gott det går. Solen och värmen har slagit till med full kraft och vi har gjort sommarens första strandbesök här för bara någon dag sedan. Idag har vi hunnit med en sväng på Ikea, lite nya köksprylar fick följa med hem, samt en super mysig badrumsmatta. För er som inte vet så går pappan i familjen på semester i början utav nästa vecka och vi packar in oss i bilen för två veckors(?) semester nere på västkusten. Det känns som om vi har väntat huuuur länge somhelst på den här dagen, och nu är det bara TVÅ dagar kvar!! Som ni förstår har jag lite att stå i...

 

Men hörrni, som rubriken lyder så tänkte jag prata lite om min panikångest. Det är inget som jag vanligtvis brukar prata med någon om, psykisk ohälsa idag är så vanligt men samtidigt så himla tabubelagt.Man vill ju så gärna tala om för folk att man mår bra, för det är ju det man gör när man träffar någon som frågar en hur man mår. Om jag skulle tala om för någon, att just idag så mår jag inte så bra så finns det alltid den som viftar bort det hela, rycker tag i en och talar om att det finns dem som har det värre. Fast det är ju ingen giltig orsak för att inte må dåligt. Folk som inte förstår allvaret i hur dåligt man faktist mår, viftar bort problemet istället för att faktist stötta och på något sett hjälpa till. Det är vid sådana tillfällen som det blir så svårt att be om hjälp, hur gör man och vem pratar man med? Min panikångest grundar sig mycket i att jag sedan barnsben växt upp med en alkoholiserad förälder. För er som vet hur det är att leva i en missbruksfamilj kanske har lite lättare att förstå vad jag pratar om. Ni som inte vet så kan jag förstå att det är svårt att relatera. Det finns så mycket jag skulle vilja dela med mig utav, men å andra sidan så vet jag inte om det skulle ge mig någonting att göra det. Det är trots allt en sådan ångestfylld period i mitt liv, det är fortfarande något som förföljer mig än idag. När man tror att det äntligen skall ske en förändring, till det bättre så blir man ändå motarbetad. Det är ett ständigt "on going project", du får alltid börja om på ruta ett igen. 

 

Jag skulle säga att min panikångest har växt sig starkare gradvis med åren som gått. Förut kände jag inte av den lika mycket som jag gör idag. För mig kan det handla om det mest simplaste i världen, som tex att gå och handla. Bara att vara ute bland folk, när vi ska hälsa på någon, timmarna innan jobbet eller vid större sociala sammanhnag. Det börjar med en klump i magen, kallsvettningar, oregelbunden andning och jag kan stundtals försvinna in i mig själv. Jag blir näst intill okontaktbar och jag vill bara vara själv. 

 

Min senaste panikångestattack utspelade sig som senast i söndags. Vi var inbjudna till en större tillställning, jag var inställd på att gå då vi fick inbjudan i relativt god tid. Men bara tanken på att jag skulle behöva kränga på mig en alldeles för tight åtsittande klänning, klackar, hårt sminkad och stylat hår. Det blev helt enkelt mer än vad mitt psyke klarade av. Det här har aldrig hänt tidigare vid familjerelaterade sammankomster, så gradvis blir min panikångest allt starkare. Mycket grundar sig i dåligt självförtroende, taskig självkänsla och brist på bekrätelse. Jag har alltid varit den där sociala tjejen som älskar att omges utav folk, avskyr att vara ensam. Har alltid gjort! Det kan liksom bli så paradoxalt för jag är inte ensam, jag har hur många som helst som jag skulle kunna vara med. Men ändå så vill jag ingenting annat än att vara ensam. Ni tycket säkert att jag är hur konstig som helst, men det är liksom lite så jag fungerar. Det har många gånger påverkat mina relationer med folk, jag har tackat nej till så många tillfällen att träffa vänner, familj osv osv. Min kropp är mitt eget fängelse, det är min ångest som styr mig och det är bara jag själv som tvingar mig själv att leva i det här fängelset, ingen annan. Det är verkligen så himla deprimerande att leva såhär, alltså jag får bara sådan ångest att ens berätta allt det här. Jag ska försöka utveckla min panikångest i lite större drag i ett annat inlägg. Lever du med någon form av panikångest eller kan relatera på något vis, kommentera gärna nedanför hur just du upplever din ångest. 

 

Hörrni vänner, klockan är alldeles för mycket och jag ska försöka sova.