Idag för exakt ett år sedan gjorde jag mitt första ultraljud. Dagen då jag fick beskedet om att jag bar på våran finaste lilla bebis. Jag var så långt gången som i vecka 27, alltså jag var då gravid i 6:e månaden. Nu tänker säkert många av er " Hur kunde du inte veta att du var gravid? " Men faktum var att jag hade varken mage eller symptom som uppvisade några som helst tecken på en eventuell graviditet. Jag hade menstruations liknande blödning under hela graviditeten som sedan uteblev. Det var då jag kontaktade mödravården för ovanliga smärtor i magen samt den uteblivna menstruationen. Och nu såhär i efterhand kan jag komma på mig själv, allting var så uppenbart. Under min resa till Indien fick jag ofta höra " Är du gravid? " eller " Oj, vad dina bröst har blivit stora?! " och jag kunde verkligen inte förstå, just då, vart dem fick allt detta ifrån.

Jag var chockad i flera dagar efter beskedet. Att kontakta R och berätta detta var något av det svåraste jag någonsin behövt göra. Idag är vi två stolta föräldrar till världens finaste lilla son, det var meningen att han skulle komma till oss. Han var den som förde oss samman igen, han visade oss meningen med livet. Ni som inte hängt med från början, kan läsa mer om graviditeten och chockbeskedet här.

Om man bortser från mitt och R's uppbrott, så har vi idag varit tillsammans i hela två år. Den 15:e april 2009 blev vi officiellt " tillsammans" och en tid efter flyttade vi ihop. Aldrig har jag älskat och sett upp till någon så högt, tack för att du finns i mitt liv och gör mig så otroligt lycklig precis varje dag. Aldrig ska jag sluta älska dig!

Ska strax pussa darling hej då, duscha och göra göra mig i ordning. Sedan sticker jag och min fina lilla bebis ut i det fina vädret.

Kärlek!