Min första kärlek? Vem räknas som först egentligen? Min första kyss fick jag i andra klass, han hette Christian och gick i klassen ovanför mig. Det var en sommar på fritids, och vi brukade alltid låsa in oss i klassrummet där diverse lekar brukade utspela sig. Lekte vi inte lekar, mimades det till artister så som E-type, Ace of Base eller Abba. Efter fritids brukade vi hänga på våran nedervåning där vi pussades i smyg och lekte ryska posten. Vi var oförskämt unga, men ack så förälskade. Det dröjde inte lång tid tills vi slutligen började växa ifrån varandra och vi har inte umgåtts sedan dess.

Jag hade mitt första riktiga förhållande när jag var tretton år gammal. Han hette Kim och vi träffades under ett restaurangbesök på Stockholms statshus. Jag minns det som igår där han stod framför mig och kläckte ur sig ett " Smakar krabban bra? ", och jag kunde inte göra mer än att nicka på huvudet och gå därifrån. En stund senare bytte vi nummer och några veckor senare var vi tillsammans. Vi hade ett väldigt destruktivt förhållande och det hela tog slut i samband med att jag kysste en främmande kille på en spårad hemmafest. Vi har ingen kontakt idag, och lika bra är väl det.

Jag har varit kär i så många, så många gånger att jag knappt vet hur många dem faktist är. Jag har alltid haft väldigt lätt för att bli kär, det krävdes aldrig särskilt mycket. Men det finns en person, om vi ska tala om genuin och äkta kärlek så var det Daniel. Vi träffades via en dejting-sajt på nätet. Vi hade en väldigt sporadisk kontakt till en början, som i sin tur växte sig allt starkare. Ett tag kunde vi skicka säkert 5-10 mail om dagen. Hans yrke krävde mycket av hans lediga tid och jag tjöt av lycka varje gång ett nytt mail ramlade in i min annars så tomma inkorg. Han fick mig att känna något som jag aldrig känt förut, en längtan och en oerhörd saknad. I hans ögon kände jag mig speciell, jag var kär! Han lovade att vi skulle ses så snart han hade en flight upp till Stockholm från Warsawa. Vårat första möte var som taget ur en saga, han var minst lika vacker i verkligeheten som på bild där han kom gåendes med uniformen på och resväskan efter sig. Jag dog lite inombords. Att han var tio år äldre ( jag var 21..) rörde mig inte i ryggen, han var det finaste jag visste då. Kärlek är inte bara njutning, den måste också innehålla intellektuell stimulans, och han gav mig allt detta. Tyvärr dog min kärlek ut när han valde karriären framför kärleken. Jag dömer honom inte, han kommer alltid att vara min stora kärlek. Men jag vill förtydliga att jag inte älskar honom längre. Jag hoppas att han någonstans inom sig vet och förstår att han gjorde skillnad. Han gjorde skillnad i mitt liv och det är jag honom evigt tacksam för.

Idag är jag lyckligt gift med min livs kärlek, även pappa till våran älskade son. Vi träffades på en nattklubb i Märsta en kall september kväll för fyra år sedan. Det var kärlek vid första ögonkastet och vi har varit oskiljaktiga sedan dess. Vi har blivit tillsammans och gjort slut flera gånger än vad som är sunt i ett förhållande, men det finns ingen tvekan om kärleken vi har till varandra. Det finns ingen som får mig att skratta så mycket och gråta på samma gång. Den 26:e januari 2010 gick vi isär av olika anledningar. Ingen nämnd, ingen glömd. Jag bestämde mig för att flytta ut och den 15:e april fick jag chockbeskedet om att jag var gravid i v.27. I samma veva var vi återigen tillbaka där vi en gång slutade. Det var tre kämpiga månader med bristande tillit och graviditetshormoner. Den 11:e juli samma år födde jag en frisk liten pojke, idag snart två år gammal. I september gick han ner på knä och friade, Ett år och en månad senare vigde vi våra liv till varandra inför 140 gäster i S:ta Ragnhildskyrkan i Södertälje centrum. Idag planerar vi flytt till en större lägenhet och ett blivande syskon till våran älskade son. Det finns ingen jag älskar så mycket, finns absolut ingen som gör mig så hel som han gör mig. Tills döden skiljer oss åt!