Nu har även jag börjat känna av dessa välkända graviditetshormoner, eller dem har i allafall blivit betydligt mer påtagliga än innan. Missförstå mig rätt, det finns absolut ingenting vackrare här i livet än att få bära sitt eget barn. Men stundvis vill man ingenting hellre än att slita av sig håret och gråta en skvätt. Att varje morgon behöva rulla ut ur sängen som en strandad val, att inte längre komma i sina vanliga kläder, det ständiga illamåendet, halsbränna, ryggont och en foglossning från helvetet. Då är inte livet så jäkla roligt längre. Det är fruktansvärt att inte kunna känna sig bekväm i sin egen kropp när man är van vid att göra sådant som engång var så självklart. Som att böja sig ner bara för att dra upp dragkedjan på skorna, eller att plocka upp något som ligger och skräpar på golvet. Näst intill omöjligt nu när magen är i vägen, och det är så fruktansvärt frustrerande så ni anar inte.

 

Vi har också börjat prata ihop oss lite mer här hemma om hur vi vill ha det i vad som skall bli barnens blivande rum. Ser gärna att det blir färdigt så snart som möjligt, medans jag fortfarande orkar och kan. För om mer eller mindre än två månader så är hon faktist här vår lilla skrotunge. Har redan funderat på vad som skall packas ned i bb-väskan, nu när jag vet vad man bör ha med sig och inte. Jag är förövrigt kolugn inför den kommande förlossningen, minns till och med att våran barnmorska vart alldeles paff över hur lugna och harmoniska vi var inför vad som komma skall. Men let's face it, jag överlevde första gången och tvivlar inte en sekund på att jag kommer göra det även denna gången. Jag bryr mig inte om att skriva något förlossningsbrev, istället låter jag allting ske på naturliga vägar. För nu vet jag när det är dags, när det händer, vad som händer och hur det händer. Det visste jag inte den dagen då jag plussade med lilleman i v.26+0, just där och just då var jag i upplösningstillstånd. Jag var skräckslagen, ensam och lämnad till att dö en säker död. Idag kunde jag inte vara mer redo inför mötet med våran nya lilla familjemedlem.

 

Nu ska jag ställa mig i köket och slänga ihop en god frukost. Lilleman lämnade jag på förskolan strax innan klockan nio, så danna dag kommer jag ägna åt att storstäda lägenheten, vika tvätten och fixa med lite annat som rör hemmet. Om vädret tillåter så blir det med störsa sannorlikhet en sväng till lekparken senare i eftermiddag.