Att börja förskoleklass
Det känns fortfarande så overkligt varje gång jag tänker på det, att våran stora lilla lämnar sin trygga hamn för at ge sig ut på större äventyr. Nu var det ett ganska bra tag sedan vi vart inbjudna till föräldramöte på skolan Elias skall börja på i höst. Jag kan man handen på hjärtat tala om att det ligger som en ångestladdad klump i magen inför detta. Mycket dels för att Elias inte har fått möjliheten till förberedande besök inför skolstart och övergången blir därmed allt annat än vad vi som föräldrar önskat. Några kompisar sedan tidigare medfljer inte heller vilket också har en betydande roll i det hela.
Elias själv ser fram emot att få ta det stora klivet in i skolans värld, naturligt som sig bör. De har vuxit ifrån förskolan och intresset för räkning, bokstäver, stavning och läsning kommer allt mer och mer. Men likt förbannat så dyker alla dessa orostankar och funderingar upp i huvudet. Jag kan liksom inte stänga av det, det kan gå flera dagar och när allting samlas på hög så brister det tillslut.
Tanken var att inskolningssamtalet skulle ske under v.31, fråga mig inte varför man schemalägger något så viktigt under semestertider?! När man har haft en hel termin på sig att besöka de blivande 6 åringarna, träffa föräldrarna så att övergången blir så naturlig och odramatiserad som möjligt. Nu går vi miste om en sådan viktig del då vi är bortresta och går även miste om inskolningstillfället som sker den 17:e augusti. Vi har under dagen varit i kontakt med rektorn på skolan och han kunde inte besvara mina tankar, frågor och funderingar kring detta förens pedagogerna var tillbaka efter semestern. Well, excuse me för att jag har valt att placera mitt barn på eran skola! På vem ligger ansvaret att mitt barn skall få en sådan fin upplevelse och avslappnad övergång som möjligt när han tar det stora klivet in i skolans värld?! Hur kan jag som förälder avdramatisera det hela när jag själv går runt som en ångestladdad bomd inför det faktum att vi inte har en aning om det som komma skall?! Jag vänder mig ut och in för mina barn om så behövs.
Jag vet att det kommer bli bra, det ger med sig när allt är i gång. Det faller sig liksom naturligt som mamma att oroa sig lite extra mycket. Tänk att vi snart har en liten kille som går i skolan!
