Vi har en kamp ikväll med. Jag har kämpat de senaste tre timmarna och pappan likaså. Ingenting duger, och ungen är så trött att han knappt vet vart han skall ta vägen. Jag är under ständig bevakning, jag får inte försvinna medans han sover. Men jag vet att jag måste finnas här tills han känner sig trygg nog att våga somna in. För tids nog så är det just det han kommer att göra. Det är bara att rida ut vågen, men jag måste ju få lov att medge att man blir knäpp i skallen när man inte får sova ordentligt.

Nu kastar jag in handduken för ikväll. Sov gott raringar, så hörs vi i morgon.