Nu har verkligheten kommit ikapp oss, vår lilla dotter har fått en mildare variant av kolik. Jag skulle säga att det började för en dryg vecka sedan. Skrikfesten kan dra igång från tidig kväll till sent in på morgonkvisten. På förmiddagarna är hon än sålänge tyst och harmonisk. Väl där så är hon fullkomligt otröstlig, skriker som en stucken gris och krampar tills hon slutligen slocknar av ren utmattning. Det är hjärtskärande att inte kunna göra någonting, mer än att bära på, massera och ge miniform. 

 

Har just nu en liten tjej liggandes i mitt knä, stånkar, sparkar och viftar hej vilt med sina söta små händer. Hon har inte bajsat på snart ett dygn, och magen är hård likt cement. Det skall tydligen vara bra att amma ofta. På tisdag har vi tid på BVC, skall passa på att ställa en massa frågor till sköterskan då.

 

Klockan är snart kvart i nio, jag påbörjade inlägget strax efter klockan fem. Storhjärtat har varken orken eller tålamod nog att vara vaken, så någon avlastning är inte att tänka på. Jag får helt enkelt låtsas att jag är super-woman som klarar allt, och upprätthålla min fina fasad....or not!