Nu och då har jag skrivit om ensamheten här på bloggen. Det har inte gått så långt att någon utav oss tänker på separation, men att känna sig ensam i tvåsamheten är jätte ledsamt. Jag vet inte hur han känner, men jag känner så i allafall. Jag känner mig mer och mer ensam med lilleman, och ständigt bortprioriterad av den personen som jag faktist lever tillsammans med. Sedan jobbet tog över hans liv och tillvaro har han lyckats bygga upp en barnfri kompiskrets, medans jag förlorar dem få vänner jag har för att familjen tagit över. Vi kan inte ens prata om det utan att det blir en jättekonflikt. 

 

Lilleman som varit så duktig med att sova i sin egen säng, fick plötsligt ett frispel vid läggningen nu ikväll. Självklart fick jag ta den största smällen, vilket sin tur ledde till att jag bröt ihop i tysthet. Jag vet inte om pappan i den här familjen struntar i det medvetet, eller om han tror att han inte har någonting att tillföra i det som han själv lyckats orsaka. I den takten som han arbetar idag, är viktig tid som går förlorad. Viktig tid för anknytning till sitt eget barn som sedan lägger grunden för relationen till barnet framöver. Det gör ont i hela mig att se honom missa så mycket, och han verkar inte ens se det själv med egna ögon. 

 

Nej, usch...Kände bara att jag behövde få skriva av mig, för jag vill knappast tro att jag är den enda människan på jorden som känner såhär?!