Så, nu har jag sagt det. Många vet, andra gör inte. Detta är ett inlägg jag inte riktigt vet hur jag ska formulera. Det är förmodligen ett utav det jobbigaste inläggen som jag tagit mig tid för att skriva.  Varje gång jag ska ta upp det så stockar det sig i halsen, eller så känns det som att jag skall gå sönder. I mina tankar är det så lätt att säga orden: Min pappa är alkoholist (Och tidvis missbrukare av annat än alkohol). Men i verkligheten är det svårt. Min pappa är slav under alkoholen, och han värdesätter den högre än mig, mina syskon och framförallt sig själv. Han är en såkallad periodare. Det går bra ett tag, och så tänker man: Att nu äntligen vänder det. Men sen kommer allt tillbaka, Jag vet inte ens hur jag ska förklara för en person som inte fallit offer för missbruk i hemmet. 

 

Det känns som att alla beslut jag fattar är baserade på ett tankesätt som påverkats av min barndom. Att jag inte längre kan skilja mellan mina egna tankar och de tankar som påverkats av min uppväxt. Jag vet inte vilka tankar som är bra för mig och vilka som är dåliga. Det påverkar inte bara mig, men också dem runt omkring mig. Ibland är det så skönt att kunna identifiera sig med andra vuxna barn, och tänka att jag är inte ensam. Jag har alltid tagit hand om andra, för att slippa se mig själv i spegeln. Men då inser jag att själva problemet ligger i att jag måste börja se mig själv som en egen individ, inte bara en anhörig. Det känns lätt att identifiera mig med vuxna barn, eftersom det ger mig en färdig bild av den jag är. Men detta är ju bara en del av mig. Resten av mig måste jag själv finna.

 

Jag ska förklara för er i ett annat inlägg om hur det är att vara dotter till en alkoholist. Men jag kände att detta var en bra början.