Ni vet de där stunderna när man inser hur skört livet kan vara?! Från att ha mått helt okej, inga kräkningar och inget illamående insjuknade Elias sent igår kväll i enorm smärta i båda öronen. Tänkte först att det kunde vara en pågående öroninflammation och funderade inte så mycket mer över det. Gav honom en dos med alvedon för att sedan låta honom somna om. 

 

Långt in på småtimmarna vaknade jag upp av att Elias gråter hysteriskt och tar sig för öronen. Han vrider och vänder sig i princip utav smärtor, ligger och håller om honom och känner hur paniken inom mig bara växer sig större. Kan inte sova, det är nästan så att jag får tvinga mig själv då jag ska upp igen om bara ett par timmar. Efter en minst sagt orolig natt och morgon, bokade jag en akuttid på VC som i sin tur resulterade i att Elias rusades in till KS med ilfart. Suspekt rodnad och misstänkt blödning bakom trumhinnan, ja..resten förstår ni säkert själva?! Rädslan och paniken som uppstår i undersökningsrummet gick nästan att ta på. 

 

Efter en helkropps bedömning utav professionella läkare inne på KS närakut kunde man genast utesluta den påståendet till misstanke om en ev blödning samt frakturi samband med gårdagens fallolycka på förskolan. Diagnosen blev istället en pågående infektion i samband med förkylningsvirus och hemskickad med alvedon och smärtstillande. Tack gode gud! Jag har då aldrig i mitt 27 åriga liv varit så orolig, är så tacksam för livet att jag knappt vet vart jag skall ta vägen. Om än mer tacksam för att rätt personer infann sig på rätt plats i rätt tid. Jag har hädanefter lärt mig livets läxa, sök vård fortast möjligt och undvik att gå runt och ha is i magen. Utgången i det här fallet hade kunde ha varit betydligt värre! 

 

Vill passa på att tacka för allt stöd och alla fina ord som har trillat in per telefon, sms och andra sociala medier under dagens gång. All kärlek till er! PUSS!