Den här dagen kan vi strycka ett stort streck över, no words needed. Idag har allting gått snett, från morgon till kväll. Precis ALLTING! Efter de här senaste snart tre dygnen, har jag åter igen fått känna på hur det känns att bryta ihop fullständigt. Min femåring är inne i en massiv trotsperiod, och jag ställer mig den ständiga motfrågan hur sjutton jag ens orkar med?! Mitt enda svar är, jag har inte en jävla aning. Han skriker, gormar, sparkas, slåss och kastar saker, inte bara omkring sig och på sin syster, men också på mig. Jag försöker in i det sista att vara tillmötesgående och visa auktoritet, men så kommer det stunder jag bara tappar fattningen fullständigt. Plötsligt står jag och ryter likt en lejonhona och känner nästan hur jag själv sjunker till barnens nivå så att det är löjligt. Ensam är verkligen inte stark, alla ni som är ensamstående där ute. Hur orkar ni med?!

 

Under tidiga förmiddagen sms-konverserade jag med en utav mina bästa vänner och efter det bröt jag ihop. Ja, jag kurade verkligen ihop mig och grät som ett litet barn. Det skall mycket till för att jag ska börja gråta, men idag orkade jag bara inte hålla det inne något mer. Meja frågade såklart oroligt varför mamma grät, och jag försökte förklara mellan snyftningarna att även mammor blir ledsna ibland och att det är okej att vara just det, ledsen. 

 

En stund senare snörade vi på oss skorna och tog en härligt uppfriskande promenad. Kanske preicis det vi alla behövde, en stund för återhämtning och eftertanke. Handlade hem en massa godsaker inför kvällen, barnen fick sig varsin glas och har således varit på strålande humör hela eftermiddagen. 

 

Båda barnen har intagit soffläge framför disney junior, perfekt tillfälle att börja varva ned och förhoppningsvis kan vi räkna med en tidig sänggång ikväll. Fingers crossed!